Var är äventyret?

Tankarna fortsätter och mala. Just nu står jag och målar toadörren, måste bara skriva av mig lite. Pausar helt enkelt.
Äventyr. Jag är ju en extremt rastlös själ. Som jag skrev igår så tror jag alltid att gräset är grönare på andra sidan. Innan vi flyttade till Villa Vickland så flyttade jag ungefär en gång per år (tror jag bodde på 11 ställen på 10 år). Jag behöver förändring, typ hela tiden annars tröttnar jag. Så är det när jag pluggar och jobbar också, ungefär 6 månader är jag allert, sedan tappar jag fokus och vill något annat. Kanske man skulle bli målare? eller veterinär? eller arkivarie? eller starta en handelsträdgård? eller författare? eller...? Det är ju egentligen helt otroligt att jag blivit något överhuvudtaget! Visst trivs jag på mitt jobb, men det finns säkert något annat som är roligare! Och så brukar jag sätta en massa epitet på mig själv... men jag är ju en sån som trivs bäst ute i naturen, så jag borde ju inte jobba på kontor... eller, jag är ju en sån som måste skapa med kroppen, så jag borde ju inte jobba på kontor... eller jag är ju en sån som... ja, ni fattar. Hittar orsaker att få fly till nästa. Och nästa.
Mannen och jag är rätt lika, vi har samma drömmar fast lite olika, om jag säger så! Vi drömde om en ombyggd folkabuss och en lååång sväng i Afrika, vi skulle lära oss franska, leva för dagen osv. Vi drömde om hus och barn. Vi gjorde ett val och nu har vi provat det ett tag, men vänta lite... vi kan inte ändra oss, nu är vi fast. Det är lätt att vara efterklok och inse att om vi skulle testa drömmar så skulle vi ha börjat med Afrikadrömmen. Så vad gör man nu då? Ska man gilla läget och säga, äh, det är lika bra vi skaffar tre barn till (max 5 har ju Mannen sagt!) nu är ju skadan redan skedd (hu, vad hemskt det där lät då). Eller ska man ta familjen (och då helst inte låta den växa mer) och dra ut på äventyr? Ingenting är omöjligt, vi är knappast först med att göra något sådant!